Downhill

• Gren inom mountainbike som bara handlar om utförsåkning, med lift eller skjuts uppför
• Downhillcykeln är heldämpad med omkring 180–220 mm slaglängd fram och bak
• Dubbelkronad framgaffel, flack geometri och få växlar – byggd för nedförslut, inte för att trampas
• Fullface-hjälm samt knä-, armbågs- och ryggskydd är grundutrustning, inte tillval

Vad är downhill?

Downhill är den mest renodlade formen av liftburen cykling. Du åker upp med lift eller blir skjutsad och cyklar ner en markerad bana i en cykelpark eller nedför en bergssida. Banorna är byggda för hög fart och innehåller rötter, stenpartier, hopp, dropp och doserade kurvor, där linjevalet betyder lika mycket som modet. I tävling körs det som ett störtlopp mot klockan, en åkare i taget.

Att det är en egen disciplin märks tydligast i vad cykeln inte klarar: den är inte gjord för att trampas uppför och inte för långa turer. Downhill blir därför ett resmål snarare än en vardagssyssla – cyklingen finns där liftarna finns, vilket för dig som bor i Skåne betyder en helg eller en semestervecka, inte ett kvällspass efter jobbet.

Downhillcykelns konstruktion

En downhillcykel är heldämpad med lång slaglängd, i regel omkring 180 till 220 millimeter fram och bak. Som jämförelse ligger en XC-cykel på 100–120 millimeter, en stigcykel på 130–150 och en endurocykel på 150–170. Framgaffeln är dubbelkronad, alltså infäst både över och under styrröret, vilket gör gaffeln styvare och den längre slaglängden möjlig. Till skillnad från gafflar på vanliga mountainbikes går dämpningen inte att låsa, och det är en av anledningarna till att cykeln känns gungig så fort det vänder uppåt.

Geometrin är flack och lång. Styrvinkeln är flackare än på andra mountainbikes för att du inte ska hamna för långt fram i branta lut, och hjulbasen är lång för stabilitet i fart. Växelspannet är litet, ofta bara en handfull växlar, eftersom cykeln aldrig behöver klara en uppförsbacke. Ram, hjul och bromsar är dimensionerade för belastningar som inte uppstår i någon annan gren, och vikten hamnar därför på runt 14 till 20 kilo. Många moderna downhillcyklar körs med så kallad mullet-uppsättning, 29 tum fram och 27,5 tum bak, för att kombinera stabilitet med smidighet.

Downhill, enduro och freeride

Skillnaden mellan grenarna ligger i hur du kommer uppför och vad du mäts på. I downhill tar liften dig upp och klockan avgör, och cykeln får därför vara tung. I enduro trampar du själv upp mellan sträckorna medan bara nedfarterna räknas, vilket kräver en cykel som fungerar i båda riktningarna – därav den kortare slaglängden. Freeride handlar inte om tid alls, utan om att köra stora hopp och byggda element, och cyklarna liknar downhillcyklar men väljs efter vad linjen kräver snarare än efter en bana. För dig som ska välja utrustning är frågan alltså inte vilken gren som är svårast, utan om du vill trampa uppför eller inte.

Passar downhill dig?

Downhill passar dig som söker fart och teknik och som är beredd att resa till cyklingen. Är du nyfiken men osäker är det klokare att hyra på plats än att köpa cykel först – de flesta cykelparker hyr ut, och en downhillcykel är en stor investering i något du ännu inte vet om du kommer att fortsätta med. Ska du ändå köpa räcker omkring 150 till 180 millimeter slaglängd gott för svenska förhållanden och för en åkare som inte tävlar. Börja på banorna med lägsta svårighetsgrad och öka farten långsamt: skadefrekvensen i grenen är hög även bland dem som kör med fullt skydd. Räkna också in att en dämpning som arbetar under den här belastningen behöver service betydligt oftare än en vardagscykels – det är en driftkostnad, inte en engångsutgift.